218
»Börjesson visste väl inte om han tordes lägga in dem där.»
Schagerström tvekade ännu.
»Jag undrar allt om Disa Landberg skulle ha stannat för att avsluta ett sammanträde, om hon hade fått sådana nyheter.»
Schagerström gav honom ett otåligt ögonkast. Han gick in i salongen, men kom strax tillbaka.
»Jag har sagt dem, att sammanträdet måste uppskjutas på en vecka», sade han.
»Kom nu!»
Det vore synd att säga, att bruksbokhållar
Nyman hade någon särdeles angenäm resa, då
han i Schagerströms sällskap färdades neråt
Värmland. I synnerhet pinades han av att han hade
ljugit om branden och ville gärna ha bekänt sin
nödlögn för Schagerström, men tordes inte.
»Om jag talar om för honom, att det inte finns några innebrända eller hemlösa», tänkte han, »så vänder han tvärt tillbaka till Stockholm. Det är den enda hållhake jag har på honom.»
Han undrade om det inte kunde vara någon möjlighet att få Schagerström på andra tankar, och fördenskull lät han tungan löpa och berättade en hel mängd småhistorier ifrån bruken. Det var gamla trotjänare, som hade fällt roliga och träffande yttranden, det var sluga kolkörare, som hade lurat oerfarna inspektorer, det var rykten om att man hade upptäckt stora malmfyndig-
