heter i närheten av Gammalhyttan, det var skildringar från en auktion, där ofantliga skogsvidder hade gått bort för rent vrakpris.
Han talade liksom för att rädda livet, men Schagerström, som måtte ha tyckt, att Nymans bemödanden att väcka hans bruksägareintressen blevo alltför tydliga, avbröt honom.
»Jag kan inte behålla mina egendomar. Jag ämnar skänka bort dem. Disa skulle inte tro, att jag sörjde henne, om jag toge emot allt det där.»
»Du borde inte ta emot det som en glädje, utan som ett kors», sade bruksbokhållarn.
»Jag orkar inte», svarade Schagerström i en sådan ton av förtvivlan, att den andre inte vågade fortsätta.
Nästa dag fortgick det på samma sätt. Bruksbokhållarn hade väntat, att Schagerström skulle krya till sig, då han kom ut ur staden, då han såg sig omgiven av åkrar och skogar, men ingen förbättring märktes. Han började verkligen bli orolig för sin gamle kamrat.
»Han gör det inte länge», tänkte han. »Så snart som han har gjort sig av med arvet, kommer han att ligga sig ner och dö. Han är alldeles förstörd av sorg.» Och det var verkligen inte bara för att rädda sin egen plats utan också för att hjälpa den forne vännen, som han än en gång sökte bringa honom på andra tankar i fråga om arvet.
»Tänk på alla dem, som har arbetat för att skaffa ihop den här förmögenheten!» sade han. »Tror
