en person i min ställning någonsin kunna betrakta en millionär som en narr? Men det är så intressant för mig att få veta hur en så högt uppsatt person känner och tänker. Törs jag möjligen fråga hur det kändes, då lyckan äntligen vände sig? Var det inte… hur skall jag säga? Var det inte som att komma till sjunde himlen?»
»Till sjunde himlen!» upprepade Schagerström. »Jag skulle ha skänkt bort alltsammans, om jag bara hade fått.»
Schagerström menade, att människan där borta i hörnet borde ha förstått, att han var missnöjd och sårad, och upphört med konversationen, men den oljiga och ödmjuka rösten fortfor oförtrutet.
»Så vackert det är, att rikedomen inte har kommit till en ovärdig! Så vackert det är att tänka på att dygden har fått sin belöning!»
Schagerström teg. Det fanns inte något annat sätt att komma ifrån detta resonemang om honom och hans rikedomar.
Damen i vagnshörnet förstod möjligen, att hon hade varit litet för närgången. Hon teg inte, men hon bytte om ämne.
»Och tänk, att nu ämnar brukspatron gifta sig med den där uppnosiga Charlotte Löwensköld!»
»Vad för något?» utropade Schagerström.
»Ja, förlåt! sade rösten och blev mer ödmjuk och inställsam än någonsin. »Jag hör till de ringa i denna världen och är inte van att umgås med storfolk. Jag uttrycker mig visst inte, som jag
