föddes i går, och det kan aldrig falla mig in att låta henne flytta härifrån. Men freden i församlingen, brukspatron, freden, som jag har vårdat under trettiofem år, den går till spillo.»
Schagerström förstod, att gubben ansåg, att det mest hedersamma, som han hade åstadkommit under sin ämbetstid, nu var i fara. Han började verkligen tvivla på att den gamle skulle ha mod och kraft att motstå sockenbornas förnyade övertalningar.
»För att säga sanningen», sade han, »så har också jag hört talas om den förföljelse, som satts i gång mot fröken Löwensköld. Mitt ärende hit i dag var att rådgöra med herr prosten om dess bekämpande.»
»Brukspatron är nog en duktig karl», sade gubben, »men jag tvivlar på att förmågan räcker till att tygla de onda tungorna. Nej, det blir att tiga och bereda sig på det värsta.»
Schagerström ville protestera, men gubben återtog lika modstulet:
»Det blir att bereda sig på det värsta… Ack, brukspatron, om ni väl vore gifta!… Om det åtminstome hade lyst för er!»
Schagerström sprang upp från stolen vid dessa prostens ord.
»Vad säger prosten? Skulle det vara en hjälp, om vi läte lysa för oss?»
»Naturligtvis skulle det vara en hjälp», sade gubben. »Om sockenborna säkert visste, att Charlotte
