gick bort, och jag visste, att han var bedrövad, därför att han hade många ägodelar.
»Men då den rike ynglingen gick sin väg, såg Jesus efter honom med en lång blick.
»Och i den blicken läste jag då ett sådant medlidande och en sådan kärlek. Ack, mina åhörare, något så himmelskt läste jag däri, att mitt hjärta började klappa av glädje, och ljuset vände åter till min förmörkade själ. Jag sprang upp, jag ville själv störta fram till honom och säga honom, att nu älskade jag honom över allting. Nu var hela världen mig likgiltig. Jag begärde endast att få följa honom.
»Synen försvann, då jag rörde mig, men icke minnet därav, mina vänner och åhörare, icke minnet.
»Nästa dag gick jag till min vän, Pontus Friman, och frågade honom vad han trodde att Kristus begärde av mig, ty jag hade inga ägodelar att giva honom. Han sade då, att Jesus visserligen önskade, att jag skulle offra honom all den ära och utmärkelse, som jag komme att vinna med min lärdom, och i stället bliva hans ringe och fattige tjänare.
Och sålunda kastade jag allt detta andra å sido och blev präst för att kunna tala med människorna om Kristus och hans kärlek.
»Men I, mina åhörare, bedjen för mig, ty jag måste leva i denna världen såsom I alla, och världen vill locka mig, och jag bävar och fruktar,
17. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
