Hädanefter fanns ingen hjälp. Någon förklaring var inte möjlig. Hon var för eviga tider utskämd. Man skulle alltid tro henne om att vara falsk och penninggirig.
Hon hade en hemsk känsla av att hon fördes framåt som en fängslad fånge mot något mål, som hon inte kände. Allt, som hon ville undvika, det kom hon att göra, allt, som hon ville förhindra, det kom hon att befrämja.
Det var som trolldom. Det gick inte rätt till. Alltsedan den dagen, då Schagerström första gången friade, hade hon inte mer sin fria vilja i behåll.
»Men vem är brukspatron?» frågade hon plötsligt. »Varför kommer brukspatron ständigt i min väg? Varför kan jag inte slita mig lös ifrån brukspatron?»
»Vem jag är?» sade Schagerström. »Jo, det skall jag säga fröken Löwensköld. Jag är det dummaste nöt, som går på Guds gröna jord.»
Han sade detta med en sådan uppriktig övertygelse, att skymten av ett leende visade sig i Charlottes ansikte.
»Alltifrån första gången jag såg fröken i prostgårdsbänken i kyrkan, har jag velat hjälpa er och göra er lycka, men jag har bara bringat sorg och lidande.»
Det lilla leendet var redan försvunnet. Charlotte satt blek och stilla med hängande armar. De stirrande ögonen tycktes inte kunna se annat än den förskräckliga olycka, som han hade dragit över henne.
