Fattigauktionen.
Det heter ju, att en olycka sällan kommer ensam, den har alltid en liten lycka i släptåg, och vad Charlotte Löwensköld beträffar, skänkte henne sorgen och försmädelsen just det, som ännu fattades henne, för att hon skulle vara verkligt intagande.
Det djupa svårmodet förjagade för alltid ur hennes sätt vad som hade varit alltför pojkaktigt, alltför uppsluppet. Över rösten, över rörelserna, över dragen lade det sin stillsamma värdighet. Till ögonen skänkte det detta skimmer av längtan, denna rörande, ovissa glöd, som talar om förspilld lycka. Denna sorgsna, förtjusande unga varelse måste, varhelst hon visade sig, väcka intresse, medkänsla, ömhet.
På tisdagens förmiddag hade Charlotte och prostinnan vänt åter från Örebro, och redan samma eftermiddag hade ungdomen från det närbelägna Holma bruk kommit vandrande till prostgården. Bland dessa älskvärda människor hade Charlotte vänner, vilka alldeles som frun på Gammalhyttan nekade att tro på hennes falskhet. Nu behövde de endast se henne för att förstå, att hon hade träf-
