sade han. »Jag är rädd, att hästen slinter på de hala stockarna.»
»Jag skall leda hästen, så behöver inte vördig prosten vara rädd», sade Ingilbert, och i detsamma grep han fatt i hästens tygel.
När de voro mitt ute på myren med intet annat än lös gungfly åt alla håll, började han emellertid driva hästen baklänges. Det såg ut, som om han ville tvinga den ner från den smala spången.
Hästen stegrade sig, och prosten, som hade svårt för att hålla sig kvar i sadeln, ropade åt ledsvennen att för Guds skull släppa tygeln.
Men Ingilbert tycktes ingenting höra, och prosten såg hur han med mörkt ansikte och sammanbitna tänder kämpade med hästen för att driva den ner i kärret. Det var vissa döden, som väntade både djuret och ryttaren.
Då stack prosten handen i fickan och drog fram en liten pung av getskinn. Den slängde han rätt i ansiktet på Ingilbert.
Denne släppte tygeln för att infånga pungen, och hästen blev fri. Den för skrämd åstad framåt stigen. Ingilbert blev stående och gjorde intet försök att följa efter.
