290
ska till husjungfrun, nekade alla de andra uppasserskorna att bära den tunga brickan. I sin nöd vände sig då hushållerskan till den starka och kraftiga dalkullan, som mycket riktigt hade infunnit sig för att smaka på välfägnaden, och bad henne bära brickan. Hon lyfte den utan minsta tvekan, varpå husjungfrun rullade en servett om handen och gick med henne in i salongen för att tillse, att en rätt ordning iakttogs vid kringbjudandet.
En uppasserska med sin bricka brukar ju i vanliga fall inte tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet. Men i samma ögonblick, som den ståtliga kullan i sin färgrika dräkt inträdde bland de svartklädda begravningsgästerna, drogos allas blickar till henne.
Karl-Artur Ekenstedt vände sig mot henne, han som de andra. Ett par sekunder stirrade han på henne utan att förstå, men därpå störtade han fram till henne och grep tag i hennes bricka.
»Du skall inte gå och bära en bricka i detta hus, Anna Svärd», sade han, »ty du är min fästmö.»
Den vackra flickan såg på honom halvt med ängslan, halvt med glädje.
»Nej, nej! Låt mig vara, tills det här är färdigt!» sade hon avvärjande.
Alla gästerna hade vid detta laget samlats i stora salongen. Där sågo nu biskop och biskopinna, landshövding och landshövdingska samt alla andra
