först och främst veta, att brukspatron Schagerström har lovat att avstå från alla anspråk…»
Karl-Artur föll honom i talet.
»Brukspatron Schagerström behöver inte göra någon uppoffring för min skull. Jag ber min far förstå, att jag aldrig kommer att återknyta med Charlotte. Jag älskar en annan.»
Översten slog knytnäven i bordet.
»Med dig kommer man ingen vart. Du anser då inte, att så mycken trofasthet, en sådan uppoffring har det minsta värde?»
»Jag håller det för en Försynens skickelse, att bandet mellan mig och Charlotte blev brutet.»
»Jag förstår», sade översten med stor bitterhet. >»På samma sätt tackar du Gud för att bandet mellan dig och dina föräldrar också har brutits.»
Den unge mannen stod tyst.
»Sanna mina ord, du är på väg till ditt fördärv», sade översten. »Det är i grund och botten vårt fel. Beate skämde bort dig, så att du kom att tro dig vara en halvgud, och jag lät henne hållas, därför att jag aldrig har kunnat neka henne något. Och nu lönar du henne så, som jag visste att du skulle. Jag för min del har vetat hela tiden, att det skulle sluta så här, men det är i alla fall svårt, när det kommer.»
Han tystnade och tog ett par stönande andetag.
»Säg, min gosse!» sade han slutligen med mild röst. »Nu, då du har tillintetgjort alla våra onda
