snart ut igen, skyndade, utan att kasta en blick uppåt manbyggnaden, bort mot grinden och slog in på vägen mot kyrkbyn. Det var Thea Sundler han ville råka och inte henne.
Detta var alltså resultatet av överstinnans bemödanden. Charlotte måste säga sig, att de hade misslyckats.
Hon tyckte, att allt hopp dog inom henne. Hon sade till sig själv, att nu skulle hon aldrig, aldrig mer låta någon inbilla sig, att det fanns hjälp eller räddning för henne.
Men visst bodde dock hoppet levande inom henne. Vid sextiden på lördagsmorgonen kom husjungfrun in på Charlottes rum med hälsning från doktor Ekenstedt, som bad att få tala med henne. Och strax tydde Charlotte detta, att han ville räka henne vid den första, tidiga frukosten, som ett kärlekstecken. Det var, som om han härmed ville säga henne, att han önskade vända tillbaka till den gamla förtroligheten, till de gamla vanorna.
Hon var på en gång viss om att överstinnan hade hållit ord och att det stora undret var fullbordat. Hon kom utför trappan och in i matsalen med en sådan fart, att lockarna flögo om öronen.
Men vid första blicken på Karl-Artur såg hon, att hon hade misstagit sig. Han reste sig från kaffebordet, då hon kom in, men det var visst inte fråga om några utbredda armar och kyssar och tacksamhetsutbrott, därför att hon hade velat
