322
häftighet. »Det är Thea Sundler, som inbillar dig, att hon och jag…»
Karl-Artur avbröt henne ined en gest.
»Jag visste, att detta samtal skulle bli obehagligt, och jag hade helst undvikit det, men det var just den person, som Charlotte nu nämnde och som Charlotte behagar hata, som ålade mig att för Charlotte berätta hur mina föräldrars ansträngningar hade avlupit.»
»Å, verkligen!» sade Charlotte. »Ja, det undrar jag inte på. Hon visste, att jag skulle bli så ledsen, att jag kunde gråta blod.»
»Charlotte får tolka hennes bevekelsegrunder hur Charlotte vill, men det var i alla fall hon, som påpekade för mig, att jag måste tacka Charlotte för vad Charlotte har velat göra för mig.»
Charlotte, som förstod, att hon ingenting skulle vinna genom häftiga anklagelser, försökte att lugna sig och slå in på en annan väg.
»Förlåt mig, att jag blev häftig nyss!» sade hon. »Jag ville visst inte såra dig, men som du vet, har jag alltid älskat din mor, och jag tycker, att det är förfärligt, att hon skall ligga sjuk och vänta på ett ord från dig och intet få. Vill du verkligen inte låta mig resa? Det behöver ju alls inte betyda, att du vill försona dig också med mig.» å
»Charlotte får visst resa.»
»Men inte utan ett ord från dig.»
