den sista tiden och framför allt under begravningsdagen hade tilldragit sig i det Ekenstedtska hemmet. Av de i flygande hast nedrafsade raderna fick Charlotte dock en ganska god föreställning om allt, som hade försiggått, om dalkullans inträffande i Karlstad, om hennes oväntade uppträdande på begravningsdagen, om överstinnans olyckliga fall, om hennes längtan efter sonen, om Schagerströms besök i sjukrummet, om efterspaningarna och äntligen om det häftiga ordbytet mellan far och son inne på överstens kontor.
Till sist nämnde brevskrivaren, att översten hade bett honom underrätta Charlotte om allt detta, och citerade ordagrant den gamle mannens yttrande, att Charlotte var den enda människa i världen, som kunde hjälpa hans stackars hustru och hans stackars son.
Han avslutade sitt brev med följande rader.
»Jag lofvade Öfversten att utföra hans uppdrag,
men knappast var jag återkommen till mitt qvarter,
förrän jag påminde mig, att jag icke borde
besvära Er, min nådiga Fröken, med min närvaro.
Jag beslöt därför att icke gå till sängs, utan
använda det återstående af natten till att
nedskrifva dessa rader. Jag ber Er förlåta, att de
ha blifvit så många. Det är kanske vissheten om
att de skola blifva lästa af Er, som har kommit
pennan att löpa,
»Det är långt lidet fram på förmiddagen. Min
