Därmed nickade hon vänligt till farväl och öppnade dörren för att på allvar gå sin väg.
När hon kom ut i den lilla förstugan, måtte hon emellertid ha upptäckt, att ena skobandet hade lossnat. Hon böjde sig ner och knöt om det. Hon knöt för säkerhets skull också om det andra. »Jag måste ge henne tid att fundera på saken», tänkte hon. »Om det är så, att hon älskar honom, kommer hon inte att låta mig gå, men älskar hon honom inte…»
Medan hon ännu stod böjd över sin sko, kom fru Sundler ut i förstugan.
»Kära Charlotte», sade hon, »skulle du inte vilja stiga in igen? Jag kom att tänka på att du aldrig förr har varit inom mina dörrar. Får jag inte lov att bjuda på ett glas hallonsaft? Du skall inte gå utan att ha fått något till livs. Det vore att bära ut hemtrevnaden, som man brukar säga.»
Charlotte, som äntligen hade fått skobandet knutet, reste sig och tackade ganska vänligt. Hon hade alls ingenting emot att stiga in i det nätta förmaket och vänta där några minuter, medan fru Sundler sprang ner i källaren efter saften.
»Thea är åtminstone inte dum», tänkte den unga flickan. »Det är i alla fall en tröst.»
Fru Sundler blev borta rätt länge, men Charlotte tog inte detta som ett dåligt tecken. Hon väntade tåligt och stilla. I ögonen hade hon
