44
denne Gathenhielm var en äkta son av krigstiden, och undrade om de önskade se jorden befolkad av dylika avgrundsfoster.
»Men innan mina söner härpå hade hunnit svara, tog deras informator till orda och bad mig tillåta honom att berätta ännu en historia om Gathenhielm. Och eftersom han sade, att detta äventyr endast bekräftade vad jag förut yttrat om Gathenhielms fruktansvärda vildhet och raseri, lämnade jag mitt samtycke.
»Han började då med att säga, att sedan Gathenhielm hade i unga år avlidit och hans lik hade blivit insatt i Onsala kyrka i en marmorsarkofag, som han hade rövat från danske kungen, uppstod i kyrkan ett så förfärligt spökande, att Onsala sockenbor inte kunde därmed uthärda. De visste sig ingen annan råd än att lyfta liket ur kistan och jorda det på ett öde skär långt ute till havs. Efter detta blev det fred i kyrkan, men fiskare, som under sina färder hade kommit i närheten av Gathenhielms nya viloplats, berättade, att därifrån alltid hördes larm och oväsen och att skummet varje stund sprutade högt över det arma skäret. Fiskarna trodde sig förstå, att det var alla de sjömän och krämare, som Gathenhielm hade låtit kasta över bord från tagna fartyg, som nu steg upp ur sin våta grav för alt honom pina och malträtera, och de aktade sig noga för att fara åt detta håll. Men en mörk natt hade ändå en av dem råkat komma för nära det farliga stället.
