faret! En sådan brist på de allra nödvändigaste husgeråd! Vad tjänsteflickan hade varit slarvig och oduglig! Vad barnkläderna voro lappade! Vad bord och stolar voro illa åtgångna! Här fattades ett ryggstöd, där var ett ben avslaget.
Charlotte gick med tårarna brännande bakom ögonlocken, men hon tillät dem inte att falla. Hon kände ett skärande medlidande med systern, som hade uthärdat all denna fattigdom utan att klaga, utan att söka någon hjälp.
Under sysslorna gick hon gång på gång in till doktorinnan, som nu låg där lugn och plågfri och tycktes njuta av att bli omhändertagen.
»Nu skall du få höra på något roligt, sade Charlotte. »Du skall aldrig mer behöva bli så här utmattad. Jag skall skicka hit en ordentlig piga i morgon dag. Du skall få ligga och lata dig, tills du blir alldeles bra.»
Den sjuka smålog tveksamt. Man såg, att det var en utsikt, som gladde henne. Men Charlotte tyckte sig märka, att hon ännu plågades av någon oro, som hon inte hade fått stillad.
»Det är för sent allt det här», tänkte Charlotte. »Hon vet, att hon skall dö. Ingenting kan trösta henne.»
Om en stund stod hon återigen vid bädden. Hon talade vid systern om att hon skulle få fara till någon badort och riktigt sköta om sig. »Du vet, att jag kommer att få gott om pengar. Du kan lita på mig.»
