Han kände sig inryckt i en virvel, skummet piskade honom i ansiktet, och en dånande röst tillropade honom: ’Gå till Gata i Onsala, och säg till hustru min, att hon skickar mig sju knippor hasselspön och två enepåkar!’»
Prosten hade hittills stilla och tåligt åhört berättelsen, men då han nu märkte, att hans granne endast hade en vanlig spökhistoria att berätta, kunde han knappast kväva en rörelse av otålighet. Ryttmästarn fäste dock därvid intet avseende.
»Min bror förstår, att intet annat kom i fråga än att hörsamma den befallningen. Och Gathenheims hustru hon lydde också. De segaste hasselspön och de grövsta enepåkar gjordes i ordning, och en dräng från Onsala rodde ut till havs med den.»
Nu gjorde prosten verkligen ett så tydligt försök att avbryta, att ryttmästarn märkte hans otålighet.
»Jag vet vad bror tänker», sade han, »jag hade själv desamma tankarna, då jag i middags hörde historien, men nu ber jag i alla fall, att min bror hör mig till slut. Jag vill alltså säga, att den där drängen från Onsala måtte ha varit en behjärtad man och sin husbonde mycket tillgiven, annars hade han väl knappast vågat utföra sitt uppdrag. Då han kom i närheten av begravningsplatsen, slog vågorna över den, som om det hade varit full storm, och stridsgny och larm hördes vida. Men drängen rodde ändock så nära han kunde, och det lyckades honom att kasta både ene-
