visste, att Schagerström aldrig skulle döda kärleken hos den, som älskade honom.
»Det är en så förfärligt svår synd att döda kärleken», viskade Charlotte, där hon låg.
I nästa ögonblick undrade hon om Karl-Artur kunde ha gjort det med vilja och överläggning. Han, som hade varit hennes fästman i fem år, han borde väl veta, att ingenting kunde såra henne så djupt, som att han talade om henne och hennes kärlek inför en sammanrafsad hop människor och sålunda gjorde henne till ett föremål för åtlöje eller för ett närgånget deltagande. Eller var det kanske Thea Sundler, som hade förmått honom till detta för att äntligen bli färdig med Charlotte? Hade hon inte känt sig lugn, fastän hon hade fått henne gift och avlägsnad från Karl-Artur, hade hon också ansett det nödvändigt, att han skulle göra henne denna dödliga förolämpning?
Vems felet var, gjorde nästan detsamma. I detta ögonblick kände Charlotte samma vedervilja för dem båda.
Hon låg ännu en stund kvar i vanmäktig vrede. En tår flöt då och då ur hennes ögon och vätte huvudkudden.
Men i Charlottes ådror flöt gammalt, svenskt adelsblod, och i hennes själ bodde den rätta, svenska viljan, den ädla, stolta vilan, som inte frågar efter ett nederlag, utan springer upp med obruten spänstighet till ny strid.
Med ens satt hon upprätt i sängen och slog
