seende som Charlottes. Krona eller krans hade man inte gjort sig besvär att anskaffa, men prostinnan hade hjälpt henne att fästa upp sina lockar med en hög sköldpaddskam, så att frisyren stämde med dräkten. Omkring halsen bar hon ett par rader vaxpärlor med ett vackert lås, och likadana armband omslöto handlederna. Det var alltsammans saker utan värde, men de klädde sin bärarinna. Hon såg ut som ett gammalt porträtt.
Då Schagerström böjde sig ner för att trycka en kyss på hennes hand, sade hon med ett litet darrande leende:
»Karl-Artur har för en liten stund sedan rest till Karlstad för att försona sig med sin mor.»
»Ingen annan än ni, min nådiga fröken, hade kunnat åstadkomma ett sådant under», sade Schagerström.
Han förstod, att Charlotte hade lyckats förmå unge Ekenstedt till denna resa genom att ge sitt samtycke till giftermålet med honom, Schagerström. Hur saken egentligen hängde samman, kunde han dock inte förklara för sig, och, för att säga sanningen, så var han ganska missbelåten med hela tillställningen. Man förstår han beundrade den unga flickans självuppoffring, han ville gärna se Överstinnan och hennes son försonade, men i alla fall… För att förklara saken på kortaste vis: han skulle helt enkelt ha önskat, att den unga flickan hade gift sig med honom för hans egen skull och inte för unge Ekenstedts.
