kom han lyckligtvis att kasta en blick på Charlotte.
Hon satt där med leende läppar, men på samma gång glänste en tår i ögonvrån, och hon höll händerna knäppta.
»Så vackert, så vackert, viskade hon, »så vackert!»
Allt det där, äreportarna, blommorna, flaggorna, hurraropen, de vänliga leendena, skotten ur de små nickhakarna, det var för henne, det ville önska henne välkommen till gårds. Och hon, som nu sedan flera veckor var van vid att alla människor föraktade henne och drogo sig undan henne, hon, som hade känt misstankar och tadel följa varje hennes rörelse, hon, som knappast hade vågat avlägsna sig från hemmet för att inte bli förolämpad, hon kände sig tacksam, rörd, hedrad över förtjänst eller värdighet.
Det var inga nidvisor detta, det var inga buketter av törnen och nässlor, det var inga hånskratt, det var glädje och hänryckning, som hälsade henne.
Hon sträckte sina armar mot folket. Hon älskade detta ställe och dess innevånare från första stund. Här tyckte hon sig vara i en ny, lycklig värld. Här ville hon leva och dö.
III.
Vilken lycka för en man att få föra in en ung brud i ett präktigt hem! Att gå från rum till rum
24. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
