son följer med och hjälper honom. Och fru Sällberg går för säkerhets skull upp i våningen och ser efter om nådig frun finns där.»
Hushållerskan försvann uppåt trappan, men kom ögonblickligen tillbaka med underrättelse, att nådig frun visst inte fanns där uppe.
»Herre Gud, brukspatron, det kan väl inte ha hänt någon olycka!» sade hon.
»Det är, som man tar det, fru Sällberg. Märk mina ord! Hittilldags har vi fått råda oss själva här på Stora Sjötorp, men nu har vi fått en husbonde över oss.»
»Ja, det ska vi bara va glada åt, brukspatron.»
Varpå Schagerström, rike Schagerström, klappade gumman på hennes feta axlar, svängde ett varv runt med henne och ropade:
»Fru Sällberg tar sitt öde med den rätta undergivenheten. Måtte jag också kunna göra det!»
Härpå sprang han ut för att i sällskap med sin kusk och betjänt sätta efter flyktingen.
En helt kort stund efteråt var allt avgjort. Rymmerskan satt infångad i ena vagnshörnet med Schagerström vid sin sida. Lundman hade bestigit kuskbocken och körde i sakta mak hem till gården, medan betjänten, Johansson, förde ridhästarna.
Charlotte hade kört vagnen framåt med god fart väl en halv mil, men sedan hade hon råkat på några väldiga uppförsbackar. Trots allt smäl-
