48
»Detta är andra gången i dag, som jag har att svara på frågan om den döde generalen ännu sörjer över sin förlorade ring och vill den återvinna», sade prosten. »Jag skall nu först med min ärade brors tillåtelse berätta min historia, och sedan skall vi tillsammans därom resonera.»
Därmed framförde prosten sin berättelse, och han märkte nu, att han inte hade behövt frukta för att ryttmästarn inte med nog iver skulle omfatta faderns sak. Prosten hade inte tänkt på att det finns något av Lodbrokssönernas natur även hos den mest fredligt sinnade människa. Det är nog så, att de flesta grisar grymta, då de få veta vad den gamle galten har lidit. Nu såg han hur ådrorna svällde i ryttmästarns panna och hur nävarna knötos, så att knogarna vitnade. En fruktansvärd vrede hade bemäktigat sig honom.
Naturligtvis framställde prosten saken efter sitt huvud. Han berättade hur Guds vrede hade drabbat missdådarna och ville på intet sätt erkänna, att den döde skulle ha ingripit.
Men ryttmästarn tolkade allt, vad han hörde, på annat sätt. Han förstod nu, att hans far inte hade haft ro i sin grav, därför att ringen hade tagits från hans pekfinger. Han kände ångest och samvetskval, därför att han hittills hade tagit saken alltför lätt. Det kändes som ett stickande, värkande sår i hjärtat på honom.
Prosten, som märkte hur upprörd han hade blivit, var nästan ängslig att tala om, att ringen
