jakt efter storvilt, och jägarlynnet kom upp i dem. De började kasta skarpa blickar inåt snåren, och de gingo på ett helt annat sätt, lättare och liksom smygande.
»Vi kommer överens om en sak, pojkar», sade ryttmästarn. »Ingen av er får göra sig olycklig för den där tjuvens skull, utan ni skall lämna honom åt mig. Se bara till, att ni inte låter honom komma undan!»
Den befallningen hade nog inte blivit hörsammad. Alla dessa, som dagen förut hade gått helt fredligt och hängt upp hö på hässjor, brunno av begär att få ge Ingilbert, den tjuven, en riktig minnesbeta.
Emellertid voro de nätt och jämnt så långt komna, att storfurorna, som stodo kvar sedan forntiden, hade blivit så täta, att de bredde ut ett oavbrutet tak över dem och att all underskog hade upphört och endast mossa täckte marken, då de fingo se tre män komma emot dem, bärande mellan sig en bår av kvistar, på vilken en fjärde man vilade.
Ryttmästarn och hans parti skyndade dem till mötes, och de bärande stannade, då de sågo en så stor hop folk. De hade lagt några stora ormbunksblad över den liggandes ansikte, så att ingen kunde se vem han var, men Hedebykarlarna tyckte sig dock veta det, och det gick en rysning neråt ryggen på dem.
De sågo inte den gamle generalen bredvid båren.
