58
sedan han hade undersökt pungen och funnit, att den var tom.
Om nu Ivar Ivarsson hade svarat ja, så hade saken kanske därmed varit slut, men i stället erkände han med största lugn i världen.
»Nej, den låg på stigen inte långt från det stället, där Ingilbert föll. Jag tog upp den och kastade den i konten, därför att den såg hel och obrukad ut.»
»Men just i en sådan här pung var det, som ringen låg, då prosten kastade den till Ingilbert», sade ryttmästarn, och nu hade mörkret återvänt både till stämma och ansikte. »Och det lär inte vara annat att göra, än att ni Ivarssöner följer mig till länsman, om ni inte hellre väljer att lämna mig ringen godvilligt.»
Nu var det slut på Olsbykarlarnas tålamod.
»Ryttmästarn är inte den, som har rätt att mana oss i häkte», sade Erik Ivarsson. Han grep i detsamma spjutet, som låg bredvid Ingilbert, för att bana sig väg, och hans bror och svärson sällade sig till honom.
Hedebyfolket vek undan i första häpenheten, så när som på ryttmästarn, som skrattade till av välbehag över att få utlösa sin vrede i handling. Han drog sin sabel och högg av spjutet.
Men det var den enda vapenbragd, som utfördes i det kriget. Ryttmästarns eget folk. drog honom tillbaka och ryckte vapnet från honom.
Det var så, att också länsman Carelius hade
