brasan, det var väl dock berättelsen om alla slags bragder och äventyr. Det var sådant, som roade både gammal och ung, och det var sådant, som det aldrig tog ände på. Ty bragder och äventyr det har det då, Gud vare lov, alltid funnits tillräckligt av i denna världen.
Men aldrig har det funnits så gott om dem som på kung Karls tid. Han var en hjälte bland hjältar, och det fanns en rikedom av historier att berätta om honom och hans män. De förgingos inte med honom själv och hans välde, de levde kvar efter hans död, de voro hans bästa kvarlåtenskap.
Ingen var det så kärt att berätta om som om kungen själv, men näst honom så tyckte man om att tala om generalen på Hedeby, som man hade sett och talat vid och kunde beskriva från huvud till fot.
Generalen hade varit så stark, att han kunde böja järn, som andra böjde hyvelspån. Han hade fått veta, att i Smedsby nere i Svartsjö bodde en smed, som gjorde de bästa hästskor i trakten. Generalen red ner till honom och bad Mickel i Smedsby, att han skulle sko hans häst. När nu smeden kom ut ur smedjan med en färdig sko, undrade generalen om han kunde få se på den. Skon var både stark och välgjord, men generalen skrattade till, då han såg den. »Skall det här kallas järn?» sade han, och därmed böjde han upp hästskon och bröt den itu. Smeden blev förskräckt,
