tade hattarna från huvudet, och klockaren tog upp en psalm och började sjunga. Och när de, som stodo utanför spetsgården, hörde psalmen, började de liksom förstå, att det var något stort och högtidligt, som skulle ske, det mest högtidliga, som de någonsin hade varit med om: en vädjan till den allsmäktiga, allvetande gudomen för att få veta dess vilja.
Än mera andaktsfulla blevo människorna, då prosten talade. Han bad Kristus, Guds son, som själv en gång hade stått inför Pilati domstol, varkunna sig över dessa anklagade, så att de inte finge en orätt dom. Han bad honom också varkunna sig över domarna, så att de inte skulle nödgas döma en oskyldig till döden.
Till sist bad han honom varkunna sig över menigheten, så att den inte skulle få bevittna en stor orätt såsom en gång judarna vid Golgata.
De hörde allesammans på prosten med blottade huvuden. De tänkte inte mer sina arma jordiska tankar. De hade kommit i annat lynne. De tyckte, att han kallade ner Gud själv, de kände hans närvaro.
Det var en vacker höstdag med blå himmel, små vita skyar och träden fulla av gula löv. Flyttfågelskaror flögo oupphörligen över deras huvuden söder ut. Det var ovanligt, att så många sågos på en dag. De tyckte, att detta borde ha något att betyda. Var det ett tecken från Gud, att han gillade deras förehavande?
