och bett honom om något. Därpå hade Marit sett hurusom prästen hade tagit luvan av hans huvud. Då allt var över, hade prästen lämnat luvan till Marit med hälsning från Paul. Han sände henne den såsom ett tecken, att han hade tänkt på henne i sin sista stund.
Skulle hon någonsin kunna tro, att Paul hade skickat henne luvan till ett minne, om han hade vetat, att tjuvgodset satt gömt i den? Nej, om det fanns något säkert i världen, så var det detta, att han inte visste, att ringen, som hade suttit på en död mans finger, fanns dold inne i luvan.
Marit Eriksdotter böjde sig hastigt fram, höll luvan framför sina ögon och granskade den. »Var kan Paul ha fått den luvan ifrån?» tänkte hon. Inte jag och inte heller någon annan i gården har stickat den åt honom. Han måtte ha köpt den på marknaden, eller kanske att han hade bytt sig till den av någon annan.»
Hon vände luvan runt än en gång och besåg mönstret. »Den här luvan har nog en gång varit vacker och grann», tänkte hon. »Paul tyckte om grannlåt. Han var aldrig belåten, när vi vävde grå kläder åt honom. Han ville ha någon färg på vadmalet. Hans luvor skulle helst vara röda med stor tofs. Den här har han säkert, tyckt om.» — — —
Hon lade ner luvan och lutade sig åter tillbaka mot trappräcket för att se in i det förgångna.
Hon var i skogen den morgonen, då Ingilbert
