henne. »Jag vet, att du är förfaren i stickning, Märta», sade hon. »Jag ville sticka av de här bottnarna, men jag kan inte reda mig med dem. Se på dem, du! Du är bättre hemma i den här konsten än jag.»
Lagårdspigan tog luvan och kastade en blick på den. Hon såg förvånad ut. Hon gick fram ur skuggan vid lagårdsväggen och synade den på nytt.
»Var har du fått den här ifrån?» sade hon.
»Den har legat i min kista i många år», sade Marit. »Varför frågar du så?»
»Därför att jag stickade den här luvan åt min bror Ingilbert sista sommarn han levde», sade lagårdspigan. »Jag har inte sett den sedan den morgonen han gick hemifrån. Hur kan den nu vara här?»
»Den for kanske av honom, då han föll», sade Marit. »Kanske att någon av våra drängar har hittat den i skogen och burit hit den. — Men om det följer så svåra minnen med den, så vill du kanske inte sticka av mönstret åt mig?»
»Om du lånar mig den, så skall du ha mönstret till i morgon, sade lagårdspigan.
Hon tog luvan och vände tillbaka till lagården, men Marit hörde, att hon hade tårar i rösten.
»Nej, du får alls inte göra det, om det plågar dig», sade hon.
»Ingenting plågar mig, om jag får göra det åt dig, Marit.»
