Sida:Lagfarenhetsbibliotek V 1.djvu/307

Den här sidan har korrekturlästs
307
Missgjernings-Balken 20 Cap. 1, 2 §§.

Abrahamsson, p. 693. Till ett annat förhållande gifwer ej heller 20 Cap. 1 § MB. tydelig anledning, ehuru misstag hos en och annan domare kan wara möjeligt. I 21 Cap. 6 § MB. stadgas uttryckeligen, att blånad eller blodwite bör wara slagit, om det skall anses för edsöre, samt huru annor wåldsam gerning anses skall. Till förekommande af sjelfhämnd är i Presusen stadgat, att den som bewisligen hotar någon annan, att å honom begå wåldsgerning, bör ställa inför domaren pant eller borgen, hwaraf sedermera, i fall hotelsen wärkställes, den lidande njuter skadeärsättning, och därest den stälde pant eller borgen utgör högre wärde, återstoden tillfaller de fattige. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 533–537 §§. På ungefärligen lika sätt förhåller det sig i England. Se Blackstone, l. c. 18 C; äfwensom i 176 Art. af Kejser Carl den 5:s Peinliche Halsgericts Ordnung, wid sådant förewettande, den hotande är ålagd arrest, intill dess han stäldt nöjaktig borgen; Och har jag funnit ett prejudicat på dylik händelse i Swerige, i så motto, att Ryttaren Dufwa, och hans hustru, hwilka hotat att mörda Secreteraren Joh. Fr. Schantz Enka Anna Ursilia Scheffer och hennes Måg Gustaf Fr. Rothlieb, medelst K. B. till Sw. HofRätt den 3 Julii 1712, ålades för sig ställa säkerhet, att de dädanefter hwarken wille eller skulle fullfölja sådant sitt onda jättande och förargeliga utlåtelser.


2 §.

"Gjöres ingen skada i gård, hus eller farkost, utan warder man dragen, eller drifwen therut med wåld, och sker sedan å honom sådan gjerning, ware lag samma."


P p 2