Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/271

Den här sidan har korrekturlästs

NÄSLAN OCH TÖRNROSEN.

Fabel.

Ned till Näslan, tryckt vid jorden,
Talte Rosen från sin gren:
Illa lottad är du vorden,
Stygg och skydd af hvar och en.
Intet öga dig betraktar,
Inga händer smeka dig;
Den dig ser, han dig föraktar,
Den dig rör, han bränner sig.
Men en hvar, som till dig länder,
Nogsamt kunnig om din art,
Flyr dig, eller gömmer snart
För ditt etter sina händer.

Jag är skarp, var Näslans svar,
Mig Naturen gjorde sådan;
Men jag ingen fägring har
Som förklär och döljer vådan.
Du är skön; men du bedrar.
Född att reta och att locka,
Tycks du kalla hvem dig ser,

Leopolds Skr. II Del.17