Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

MORALISKA SÅNGER.

DET ONDA.


Du blef då knappt åt menskan visad,
Naturens vår, besungna tid,
För jordens högsta fägring prisad,
Och säll af hjertats högsta frid!
Hvad skrud, hvad lott naturen byter!
Hvad rymd af sekler för min syn,
Der brottet rasar, hämden ryter,
Och straffets dubbla ljungeld bryter
Ur jordens afgrund och ur skyn!

Se der en här af tigrar vörda
En högre tigers välbehag,
Som tämt och soldar dem att mörda,
Med alla grepp af konstens lag!
Der, — Strombol sina rötter lossa,
Och en volkan, från afgrund spydd,
Ur remnans gap mot himlen blossa,