Med den naturens ton, som utan sken af våda,
Sig tränger menlöst fram att öfver hjertan råda;
Och framför allt, med denna själ,
Så öppen — men så vis! så öm — och dock likväl,
Så lika jemt beredd att njuta och försaka!
Af all den qvickhet prydd, som ger en flyktig träl,
Och alla tänkesätt, som fängsla vid en maka! —
Med denna rikedom, med denna sälla skörd,
Utur naturens sköt, utaf Behagen förd,
En annan Heloïse till Hymens altar hastar:
Och du, i hvilkens famn hon detta offer kastar,
Som bad, om Gudens nåd, så länge, och så rörd,
Tryck henne till ditt bröst, och känn att du äv hörd!
Unga Systrar! J som njuten
Denna yttersta minuten,
Hvilkens väntan Er förskräckt;
Samlens, i högtidlig drägt:
Edra afskedstårar gjuten
På de sälla blomsterband,
Hvari hon, för evigt sluten,
Rycks från Er, af Hymens hand.
⁂ ⁂ ⁂
Och du, de gamla dars Gudinna,
Af äktenskapets helgd förgätna Skyddarinna,
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/95
Den här sidan har korrekturlästs
— 81 —
Leopolds Skr. II Del.6
