— i3o — förbindande grund; när han påstår, att det väsendt* bga af all pligt ligger i blotta lydnaden för maximerna, utan minsta a �seende på hvad af deras användning följer eller ej följer; och att denna förbindelse yore lika stor, lika gällande, om än hela vår natur befunnes på ett deremot stridigt stttt inrättad; dft tillstår jag, att dagsljuset likasom undanviker mina ögon; jag tror mig se honom sväfvande i en rymd, der jag skönjer strålen af hans fart^ utan att kunna följa den, och jag nödgas söka, som dufvan i floden, en qvist som ger grund att hvila på. Icke att jag ju rätt väl inser hans system, men finnu en gång, jag ser icke sanningen deraf. Är det verkeligen sant, att de begge imfördi maximerna, sådana som vi känne dem, och eftar det sätt hvarpå vi komma till kunskapen derom, hafva deras grund alldeles utom erfarenheten? Auk* tor påstår det. Det är i sådan händelse förondransvärdt, huru de gemingar som af dem b|udaf^ likväl tyckas förutsätta det fullkomligaste begrq^p om menniskors gemensamma väl, i dess yppen^ sammanfattning. För min del tycker jag mig komma till just de samma abstrakta lagmndniir, så snart jag söker att forena hvars och ens eoskilta sällhet under (Un möjligast allTnännft föreskri^ och kan ej inse hum jag på annat sätt skiiUs km*
/
