Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/321

Den här sidan har korrekturlästs
— 317 —

Efter djurens och trädens ömma rörelser, se här nu äfven en bit mensklig kärlek. Läsarn skall ej deri misskänna samma vittra hand. Först kommer den skönas beskrifning:

Med hennes halsduk leker ljumma vinden,
Som sidenhåret, fläktande, förbistrar:
Hon trånar; bleknande, på glödda kinden,
Kring svettens hulda perlor vestanflistrar....

Derefter följer hvad under den hulda svettningen vidare förefaller:

På ögon, läppar, söta kyssar snöga
Från Fén, som nedböjd deras nektar finner:

Vid hvarje kyss, han suckar så, att föga
Det fela syns, att själn i hennes svinner....

Om Armidas beskrifning räknas i originalet för ett af dess mest oförlikneliga ställen, måste man tillstå att detta ställe, äfven i Svenskan, hederligen försvarar sin ojemförlighet. Den ljumma vinden, som fläktande förbistrar sidenhåret — den kring svettens hulda perlor flistrande vestan — de söta kyssar, som snöga från Féen, på ögon, läppar — och Féen, som nedböjd finner de söta kyssarnas nektar — och själn, som vid hvarje kyss svinner i hennes — äro silfvertoner, som tilläfventyrs kunna trotsa allt, hvad vi hos oss