Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs
35

vända till Florens, ändade hans lif den 28 (eller 29) augusti samma år.


⁎              ⁎


Ryktet om de florentinska gelfernas splittring i två partier tyckes hafva spridt sig med en fart som eld i blånor; åtminstone vardt hans helighet Bonifacius VIII tidigt underrättad därom. Det var densamme Bonifacius, som efter sin död fick det eftermälet, att han kommit till påfvevärdigheten som en räf, regerat som ett lejon och dött som en hund; han var nu öfver åttio år, men fullföljde med kraft sina frejdade företrädare Gregorius VII:s och Innocentius III:s maktlystna politik och hade nu till närmaste mål att underlägga sig Toskana. Att gå fram med våld syntes honom ej lämpligt, men som fredsmäklare kunde han möjligen komma åt att fiska i grumligt vatten. Som de Hvita sutto vid makten och just hade anhållit om hans medling, beställde han till sig deras främste man Vieri dei Cerchi och förmanade honom att lefva i fred med det andra partiet, lofvande honom, om han det gjorde, guld och gröna skogar, men Vieri svarade kort, att han icke hade ofred med någon. Af egen drift och, som det synes, äfven påverkad af de Svarta, höll påfven sig då till det gamla sittet att skicka en kardinal till Florens för att stifta fred. Kardinalen var Matteo d’Acquasparta; men, som han ej kunde hitta på något bättre råd, än att föreslå, att priorerna skulle tillsättas med lottning i stället för med val, så vardt detta icke antaget, och kardinalen höll sig då också till det gamla