Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/22

Den här sidan har korrekturlästs
20
AXEL ÅKERBLOM
40. »Ära ge Jesu änglarnas skaror
upp öfver tredje himlen och nedan,
fromhetens offer, stjärnornas skimmer,
skyddande fred, som kring jorden bredes.
Slika ting mina sorger öka,
sanna stordåd, som här jag ser gjorda.
Mycket, jag rädes, hans mäktiga rådslag
mig likt hvinande gissel skall pina.

41. »Ingen hans faders ätt vet att kväda,
ändock hans mor är af mänskoätt boren
Ljust ej sig tedde, hur Jesus föddes;
gäckande underligt jag det funnit.
Här alls icke han mig täckes;
han står sådan för mig att skåda:
ingen som denne unge mannen
oro mig väckt bland jordfödda släkten.

42. »Lindaklädnad och mjölk af sin moder!
Möda finner jag Jesum hinna,
ser af fasta och törst honom täras,
tårar gjuta och löje förskjuta,
finner naturen med slikt i sanning
säga, att människoart han äger;
lastens hullingsspjut längtar jag kasta
leda skador att honom bereda.

43. »Mig vill det synas, som hade i högre
heder Adam hos Gud stått i Eden,
innan med svek jag fört Eva och honom,
öde på heder, till mörkret och döden.
Få emot svek veta vakta sig vaksamt,
visst äfven denne besegras af listen.
Slug som fordom, jag säker om segern
sveksam skall pröfva min konst att öfva.»

44. Son af Mārja! Son du dyre!
Son af henne och Gud, men mänska,
lär mig frukta Fiendens fukter,
fulla af trollskap , men varmt vid Dig hålla!
Dig må vara en evig ära,
alla tungor Dig lofsång sjunge
alltid med seger och ökad sällhet!
Evigt i glans och makt Du lefver.