Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/32

Den här sidan har korrekturlästs
30
AXEL ÅKERBLOM
88. Träd, Du, som jordens Tröst fick föda,
träd för Ditt strålande Barn, Du vår Glädje!
Bed, att misskund mild må läska
mänskors ätter och synden lättas!
Blid Din läpp månde bära goda
böner till väl för kristna själar!
Mārja, Jesu Moder, Du kära,
minns mig, att ej jag förkastad må finnas!

89. Du är kyskhetsdygdens dufva;
Dotter till Herren, Du sjukdom fjärmar.
Salighets stig och sällhets stråle,
smycke bland brudar, i himlen Du bjuder.
Guddomens hölje, glömska af kvalen,
glädjens näring och lastens förfäran,
läkdomens källa, lifskraft för alla,
lof ske Dig, öfver änglar stigen!

90. Endast Du bör älskas bland kvinnor,
evigt prisad för ödmjukhets visdom.
Signade Mö, Du för brotten bringar
bot. Du är för Herren kärast.
Hell, Du, den Enda, den Helige Andes
härbärge varit, af storverk förklarad.
Visst Du ej kände ens hviskning om synden,
vanmakt, som ängslar, och last, som fängslar.

91. Mārja, Du är af mödrar skärast.
Mārja, prisad Du evigt skall vara!
Mārja, Du för Din mildhet oss kärast
Mārja, oss hjälp ur vår syndafara!
Mārja, lyten i mängd vi bära,
Mārja, se, svår och bitter är tåren.
Mārja, Du helar de men, som oss tära!
Mārja, Du slår oss olja i såren!

92. Hvilken af mänskors ätt, som önskar
ordklok att sjunga med ljuflig tunga
härligt kväde, Dig Höga till heder,
himmelska Drottning, hans vanmakt blottas;
snarlikt det tycks, som då sökande vacklar,
slingrar sig fram, mellan murar famlar
rymmande man, som rådvill ej finner
räddning ur irrgång, som svårt förvirrar.