högmodet, och han började nästa strof med dessa själfmedvetna ord:
»Eldad, klangfullt talar min tunga
talar om Herren i himlens salar,
härliga ting om Honom hon sjunger,
Honom, som världar tre har till boning.»
Knappt hade han uttalat dem, förrän han störtade ned till bottnen i sitt fängelse. Han insåg nu, att högmodssynden orsakat hans fall, och ödmjukt fortsatte han strofen:
»Böjd och sårad, i bojor hon vore,
band, som den Vrede i djupet smed oss,
hade ej Gud med sin hand i godhet
häft mig ur fängslande bandens trängsel.»
Den allvarliga ödmjukheten i denna strof åstadkom den verkan, att botgöraren på en gång lyftes 23 fot högt. Därefter fortsatte uppstigandet oafbrutet med en fot för hvar strof, och så sjöng sig skalden fri ur fängelset. Så berättar sägnen.
Af forskningen har den gissningen blifvit framställd, att författandet af Lilja varit en af de omständigheter, som på några få år efter det skandalösa uppträdet i Thykkvibœrs kloster kunnat väcka en sådan aktning för Eystein, att hans förmän kunde betro honom det maktpåliggande uppdraget såsom “officialis“.
Huru som helst, längre än till en förmodan kan man ej komma i frågan om de förhållanden, som voro den omedelbara orsaken till diktens tillkomst.
Beskaffenheten af innehållet i Lilja likasom det
anseende, som dikten länge åtnjöt, berodde väsentligen af
författarens och hans tidsålders egendomliga art.
Den sedliga svaghet, som vi finna hos Eystein Åsgrimsson, var ej kännetecknande endast för honom, den var ytterst vanlig i hela hans samtid och ej minst på Island, där förhållandena på hans tid i mångt och mycket
