icke att han lärde sig ett dyft i »skolan». Men han brukade röka sin pipa på Batteriet med en betydligt skarpsinnigare min än annorstädes — ja, med en verkligt lärd uppsyn — precis som om han fann sig själv göra storartade framsteg.
En söndag, när Joe, belåtet njutande sin pipa, hade bröstat sig så mycket över att han var »alldeles otäckt dum», att jag gav upp försöket för dagen, låg jag på jordvallen med hakan i handen och tyckte mig skönja miss Havishams och Estellas drag överallt, i molnen och i vattnet, tills jag slutligen beslöt att yppa en tanke rörande dem, på vilken jag länge ruvat.
»Joe», sade jag, »tycker du inte jag borde göra ett besök hos miss Havisham?»
»Hur, Pip», svarade Joe eftertänksamt, »varför det?»
»Varför? Varför gör man visiter?»
»De ä' olika me' de», sade Joe. »Men va nu anbeträffar miss Havisham — hon skulle tro att du behövde något, ville ha något av'na.»
»Ja, men jag kunde ju säga, att det inte var meningen?»
»Visst, gamle gosse. Och hon skulle förstås tro dej. Troligtvis inte.»
Joe kände på sig att han med denna utsago slagit huvudet på spiken, och han sög flitigt på sin pipa för att hindra sig själv från att försvaga intrycket genom ett återupprepande.
»Ser du, Pip», återtog Joe, när frestelsen var över, »miss Havisham gav dig en hederlig present. När miss Havisham gett dig den, ropade hon mej tillbakars för å tala om, att det var alltsammans.»
»Ja, Joe, jag hörde det.»
»Alltsammans», upprepade Joe emfatiskt.
