Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/191

Den här sidan har korrekturlästs
189
TJUGUFÖRSTA KAPITLET
»Vi vilja meddela våra läsare en omständighet, som icke är utan sitt intresse i samband med den nyligen skedda lyckosamma och romantiska förändringen i en ung bekant konstidkares i järnbranschen öde (vilket ämne, inom parentes, för vår ännu icke världsberömde medborgare Toobys magiska penna, vars alster ofta inflyta i våra spalter!) Den unge mannens tidigaste beskyddare, följeslagare och vän var nämligen en högt aktad person, som icke är alldeles okänd inom frö- och sädesbranschen och vars mycket trevliga och bekväma affärshus är beläget vid High Street. Det är icke utan stolthet vi utpeka honom, som vår unge Telemarchus uppfostrare, ty det är gott att veta, att det var vår stad som frambragt den man, vilken var befrämjare av den unge mannens lycka. Sat sapenti.»

Nästa dag steg jag tidigt upp och gick ut. Det var för tidigt att gå till miss Havisham, så att jag strövade omkring, byggande vackra luftslott för framtiden.

Miss Havisham hade adopterat Estella, hon hade så gott som adopterat även mig, och det kunde knappast vara något tvivel om att hon hyste planer på vår framtida förening. Hon hade bestämt mig till att återuppbygga det ödelagda huset, öppna de mörka rummen för solljuset, sätta klockorna i gång, tända upp eld på den slocknande härden, slita bort spindelvävarna — kort sagt uträtta alla de hjältedåd, som berättas om prinsen i det sovande slottet, och slutligen gifta mig med prinsessan Törnrosa.

När jag kom till den gamla välbekanta porten, frapperades jag av att se den jag minst av allt väntat