göra honom någonting värre. Och jag skulle dragit honom dit vid håret om inte soldaterna hade kommit. Naturligtvis var det han som vann på den saken — han var ju en så'n god människa. Han hade ju flytt av rädsla för mig och mina mordiska instinkter och han fick ett milt straff. Jag slogs i järn och blev ännu en gång dömd, nu till deportation för livstiden. Men hur det är, så är jag här nu.»
»Är han död?» frågade jag efter en stunds tystnad.
»Vem, min käre gosse?»
»Compeyson.»
Med en hätsk blick svarade han:
»Han hoppas, att jag är det, om han är i livet. De' ä' en sak som är säker. Jag har aldrig hört något av honom sedermera.»
Herbert hade skrivit någonting med blyerts på ett bokomslag. Han skuffade sakta över boken till mig, när Provis stod och rökte och tittade in i elden, och jag läste:
XXIX.
En ny fara hade dykt upp för oss genom Provis' berättelse, eller rättare hans berättelse hade givit bestämd form åt en fara, som redan fanns. Om Compeyson vore vid liv och upptäckt Provis' återkomst, kunde jag
