»Men när jag misstog mig så grundligt i den saken, gjorde ni ingenting för att skingra min feluppfattning, utan lät mig förbliva i min tro.»
»Ja, det gjorde jag.»
»Var det vänligt gjort?»
»Varför i himlens eviga mamn>», ropade miss Havisham och knackade med käppen i golvet med ett så rasande uttryck, att Estella förvånad tittade upp, »varför skulle jag vara vänlig?»
Min mening hade inte varit att beklaga mig över hennes handlingssätt, och det sade jag för att lugna henne.
»Jag fick bra betalt för min tjänst här», fortsatte jag, »genom att ni betalade mitt lärlingskap, och jag har gjort min fråga blott för att få klarhet i saken. Vad jag nu vill säga har ett annat ändamål. Genom att låta mig förbli i min missuppfattning straffade ni — skämtade ni med — eller vad ni kallar det — edra själviska släktingar, eller hur?»
»Ja, de ville själva ha det så. Du också. Vad hade jag för skäl att skingra din missuppfattning? Du gick själv med öppna ögon i fällan. Jag förde dig inte dit.»
Jag väntade tills hon lugnat sig något och fortsatte:
»Jag har av slumpen förts mitt upp i en närbesläktad familj till er, miss Havisham, och har umgåtts med den, sedan jag kom till London. De hava alltid varit goda och ärliga människor. Ni misstager er om dem, om ni tror, att mr Matthew Pocket och hans son Herbert äro annat än hederliga, uppriktiga och goda människor, oförmögna till allt som är lågt och uselt.»
»De äro dina vänner», sade miss Havisham.
»De blevo mina vänner, fast de trodde, att jag kunde komma att stå i vägen för dem. Sarah Pocket, miss
