Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs
35
FEMTE KAPITLET

När vi allesammans kommit ut och voro på marsch mot vårt mål, viskade jag till Joe den högförrädiska önskan att jag hoppades, att vi icke skulle finna, vad vi sökte. Och Joe viskade tillbaka: »Jag skulle betala en krona, om de lyckats smita, Pip.»

Soldaterna framträngde i riktning mot det gamla Batteriet, och vi följde dem med möda i hälarna, då vi med ens stannade på fläcken. Genom vind och regn ljöd ett utdraget tjut. En gång, ännu en gång. Det var tydligen en bra bit därifrån, i östlig riktning, men ropet hördes genomträngande tydligt. Ja, det lät som två olika rop, ty ljudet bestod liksom av två olika stämmor. Sergeanten, en beslutsam man, sade, att ropen icke skulle besvaras, men att vi skulle ändra riktning, och att hans män skulle dela sig på två linjer. Vi slogo därpå in åt höger, och Joe stampade iväg så ivrigt, att jag hade svårt att hålla mig kvar på hans rygg.

Det var en verklig jakt, och vi sprungo, enligt Joes uttryck, som skottspolar. Nerför backar uppför vallar, över gärdesgårdar, jumpande i diken och snärjande mellan höga sävdungar, ingen brydde sig om hurudan vägen var. När vi kommo det otäcka ljudet närmare, blev det klart, att det var mer än en röst som hördes. Man tyckte ljudet alldeles upphörde, och då stannade soldaterna med ens. När det började igen, sprungo de ditåt av alla krafter, och vi efter. Efter en stund voro vi det så nära, att vi kunde höra en mansröst ropa: »Mördare!» och en annan, som skrek: »Straffångar! Rymmare! Hitåt, vakt! Denna vägen! Här äro de rymda straffångarna!» Sedan tycktes båda rösterna kvävas i en brottning, och så börjades oväsendet igen. Och soldaterna sprungo som vinthundar, och Joe också.

Sergeanten kom först till platsen, med två av sina