Sida:Madame Bovary (sv).djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

levnadsväg, liksom en resande som lämnar efter sig någonting av sin rikedom på alla värdshus vid vägen.

Men vem var det då som gjorde henne så olycklig? Var var den oerhörda katastrof som hade störtat henne? Och hon lyfte upp huvudet och såg sig omkring, som för att söka efter orsaken till alla sina lidanden.

Aprilsolens strålar lekte på etagèrens porslinspjäser; brasan flammade, hon kände den mjuka mattan under sina tofflor, luften var klar och ljum, och hon hörde sitt barn skratta.

Den lilla flickan rullade sig på gräsmattan, mitt upp i det slagna höet. Hon låg på magen högst upp på en hövolm. Pigan höll henne fast i kjolen. Lestiboudois räfsade ett stycke därifrån, och varje gång han närmade sig lutade hon sig fram och slog i luften med armarna.

— Kom hit med henne! sade hennes mor och störtade sig fram för att ta henne i sina armar. Vad jag älskar dig, mitt stackars barn! Vad jag älskar dig!

Då hon sedan märkte att hennes örsnibbar voro litet smutsiga, ringde hon genast för att få in varmt vatten, och hon tvättade henne, bytte om linne, strumpor och skor på henne, gjorde tusen frågor om hennes hälsa, som om hon nyss kommit hem från en resa, därpå kysste hon henne ännu en gång, grät litet och lämnade henne slutligen till pigan, som helt häpen åsett detta utbrott av ömhet.

Rodolphe fann henne om kvällen allvarsammare än vanligt.

Det går nog över, tänkte han, det är en kapris.

Och han uteblev från tre möten å rad. Då han slutligen infann sig visade hon honom köld och nästan förakt.

— Nej, min söta vän, det är förspilld möda.

Och han tycktes varken märka hennes melankoliska suckar eller att hon tog fram näsduken.

Då först greps Emma av ånger!

Hon undrade till och med, varför hon ej kunde tåla


162