Sida:Markens gröda 1923.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs

XI.

Isak kör, tills han kommer till ett myrhål, där stannar han. Ett myrhål — bottnen är svart, den lilla vattenytan orörlig. Isak visste vad det dugde till, han hade väl knappast använt någon annan spegel i sitt liv än ett sådant myrhål. Se, han är riktigt fint klädd i dag i röd skjorta. Nu tar han upp en sax och klipper sitt skägg. Den fåfänge trollgubben, tänkte han rent av bli en sprätt och göra sig av med fem års skägg? Han klipper och klipper och speglar sig. Naturligtvis kunde han ha gjort detta arbete hemma i dag, men han skämdes för Oline; det var redan mycket, att han mitt för hennes näsa tagit på sig röd skjorta. Han klipper och klipper, det faller mycket skägg ned på spegeln. Då hästen inte vill stå stilla längre, avbryter han sitt förehavande och anser sig färdig. Och han känner sig nästan föryngrad — vete tusan hur det kommer sig, men han tycker han är smärtare. Sedan kör han ned till byn.

Dagen efter kommer ångbåten. Isak går upp på en bergklint vid handelsmannens brygga och spejar, men Inger syns inte nu heller. Herre Gud, det var många passagerare med, både vuxna och barn, men Inger var inte med. Han hade hållit sig litet i skymundan och satt sig på denna bergklint. Nu hade han intet skäl till att sitta här längre. Han gick bort till båten. Det fortfor att komma lådor, tunnor, folk och post i land från båten, men Isak såg inte till de sina. Däremot såg han ett kvinnfolk med en liten flicka, som redan stod uppe vid dörren till ångbåtskontoret, men det kvinnfolket var vackrare än Inger, fastän Inger inte var ful. Vad — men det var ju Inger. Hm! sade Isak och drog sig dit upp. De hälsade på varandra, hon sade god dag och räckte fram