aldrig hållit ord. Därför vill inte Isak tigga om det längre, utan bär hellre bördor på sin rygg. Och Inger, hon säger då: Jag förstår inte hurdan du är, du står ut med allt. Ja, han stod ut med allt. Han hade ett par stövlar, så märkvärdigt tjocka och tunga, så beslagna med järn under sulorna, till och med stropparna hade han satt fast med nitar — redan det att en vanlig man kunde gå i sådana stövlar var märkvärdigt!
På en av sina vandringar till bygden stöter han på flera arbetslag på myrarna. De mura broar och sätta upp telegrafstolpar. Det är delvis folk från bygden. Brede Olsen är också med, fast han har slagit sig ned här i obygden och borde hålla på med jordbruk. Att han har tid! tänker väl Isak.
Arbetsförmannen frågar Isak, om han vill sälja telegrafstolpar. Nej. Inte om han får bra betalt? Nej. Isak hade blivit lite grand karskare; han kunde säga ifrån bättre. Om han nu sålde stolpar, så fick han bara lite mer pengar, några fler daler, men han hade ingen skog, vad var fördelen med det? Själva ingenjören kommer fram och upprepar frågan, men Isak säger nej. — Vi ha gott om stolpar, säger ingenjören, men det vore bekvämare att ta dem i din skog och spara den långa transporten. — Jag har för litet skog och timmer själv, säger Isak, jag tänker bygga en liten såg och såga litet, jag har ingen riktig lada, inga uthus.
Nu lägger Brede Olsen sig i saken och säger: Vore jag som du, så sålde jag stolparna, Isak. — Den mycket långmodige Isak sätter då ögonen i Brede och svarar: Ja, det tror jag nog. — Hur så? frågar Brede. — Men jag är inte som du, säger Isak.
Ett par av arbetarna fnittrade litet åt detta svar.
Isak hade en särskild anledning att taga avstånd från sin granne, han hade just i dag sett tre får på Breidabliks ägor och känt igen ett av dem, tackan med de platta öronen, som Oline hade bytt bort. Han kan gärna få ha fåren, tänkte han då han gick sin väg, Brede och hustru hans kan gärna bli rika på får.
