Sida:Markens gröda 1923.djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs

Ja, sådant det nu är. Men jag reder mig gott med det. Och jag har också sågat en och annan stock åt dem som bo nedanför mig.

Så skall det vara!

Det skall bli roligt att höra, vad I tycker, om I vill följa med bort och titta på sågen.

Geissler nickade, som om han varit fackman: det skulle han göra, han skulle se på sågen, titta noga på allting. Han frågade: Du hade två pojkar, var är den andra? I staden? På kontor? Hm! sade Geissler. Men det var mig en stadig och kraftig en, den där. Vad var det du hette?

Sivert.

Och den andre?

Eleseus.

På ett ingenjörskontor? Vad får han lära sig där? Det blir ingenting att leva på. Han kunde ha kommit till mig, sade Geissler.

Ja, sade Isak endast. Han ville vara hövlig. Han tyckte synd om honom. Å, den gode Geissler såg inte ut till att kunna hålla främmande hjälp nu, han hade det kanske stretigt nog ensam. Rocken hans var ju riktigt trasig nere vid händerna.

Kanske han vill ha torra strumpor? frågade Inger och kom med ett par av sina egna. De voro från hennes finaste tid och voro randiga och tunna.

Nej tack, sade Geissler kort, fast han säkert var dyblöt. — Han kunde mycket hellre ha kommit till mig, sade han om Eleseus, jag behöver honom mycket väl, sade han och tog upp ur fickan en liten snusdosa av silver och lekte med den. Den var kanske det enda han hade kvar av sitt forna välstånd.

Men han hade inte ro länge åt gången med något. Han stoppade ned silverdosan i fickan igen och började på med något annat: Men — är ängen grå därnere? Jag trodde det var skuggan. Varför ligger jorden och bränns upp? Kom med mig, Sivert.

I ett nu var han uppe från bordet och trakteringen.