Sida:Markens gröda 1923.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs

vår sågo de vildgässen segla i flock över ödemarken och hörde deras snatter uppe i luften, det var som ett tal i feberyra. Och det var som om världen stod stilla det ögonblicket, tills flocken dragit förbi. Kände inte människorna en svaghet genomila sig nu? De togo upp sitt arbete igen, men de drogo först efter andan, något hade talat till dem från den andra sidan.

Stora under omgåvo dem varje tid på året, om vintern stjärnorna, om vintern också ofta norrskenet, ett firmament av vingar, en eldsvåda hos Gud. Då och då, inte ofta, inte för jämnan, men då och då hörde de åskan. Det var i synnerhet om hösten, det var mörkt och högtidligt för människor och djur. Boskapen, som gick på hemmabete, skockade sig ofta samman och blev stående så. Varför stod den och hängde med huvudet? Förbidade den änden? Och vad väntade människorna i ödemarken, när de stodo i åskvädret och hängde huvudet?

Våren — ja, den har sin korthet och yra och hänryckning; men hösten! Den stämde till mörkrädsla och aftonbön, man såg i syne och hörde varsel. Människorna kunde gå ut en dag om hösten och leta något, männen kunde leta efter virke till redskap och kvinnorna efter kreaturen, som nu sprungo som vilda efter svamp — de kommo hem igen med många hemligheter i sinnet. Trampade de oförvarandes på en myra och klibbade dess bakkropp fast vid stigen, så att överkroppen inte kunde komma loss? Kommo de för nära ett ripbo och fingo en flaxande och väsande moder emot sig? Och inte ens de stora kosvamparna äro intetsägande, människorna bli tomma och vita i ögonen av att se på dem. En kosvamp blomstrar inte och flyttar sig inte, men det är något övertungt hos den, och den är ett vidunder, den liknar en lunga, som står och lever naken, utan någon kropp.

Inger blev till slut rätt nedbruten, ödemarken tryckte henne, hon blev religiös. Kunde hon undgå det? Ingen i ödemarken kan undgå det. Här är inte bara jordisk strävan och världslighet, här är fromhet och dödsfruktan och rik övertro. Ingen menade sig väl ha en anledning