Vad hade hänt? Ingenting, han hade suttit litet. Det står någonting framför honom, ett väsen, en ande, grått siden — nej, det var ingenting. Han kände sig sällsam till mods, tog ett kort, osäkert steg framåt och gick rakt emot en blick, en stor blick, två ögon. Samtidigt började asparna runt om att susa. Nu vet envar, att aspen kan ha ett obehagligt och hemskt sätt att susa, i varje fall hade Isak aldrig hört ett hemskare sus än nu, och han kände sig genomilas av en rysning. Han tog också framför sig med handen, och det var kanske den hjälplösaste rörelse den handen någonsin gjort.
Men vad var nu detta framför honom, och hade det man eller inte? Isak hade ju när som helst kunnat gå ed på att det fanns en högre makt, och en gång hade han sett den. Men detta, som han nu såg, liknade inte Gud. Om det kunde vara den helige Ande, som såg sådan ut? Men vad stod han i så fall här för, här på släta marken, två ögon, en blick och ingenting mer? Var det för att ta honom, för att hämta hans själ, så fick det ju vara, en gång skulle det ju likväl ske, så blev han salig och kom till himlen.
Isak var nyfiken på vad som skulle ske. Hans frysningar fortforo, det kom ju kyla från gestalten, frostkyla, det måste vara djävulen. Här kom Isak så att säga mera in på känd mark, det var inte omöjligt, att det var djävulen; men vad ville han här? Vad hade han just nu ertappat Isak med? Att sitta och odla upp jord i tankarna, och det kunde omöjligt ha förargat honom. Någon annan synd visste Isak sig icke ha begått. Han var bara på hemväg från timmerskogen, en både trött och utsvulten arbetare, han skulle till Sellanrå, allt skedde i bästa avsikt —
Nu tog han ett steg framåt igen, men det var inte något långt steg, och han tog dessutom genast tillbaka det. Då synen inte ville ge med sig, rynkade Isak verkligen ögonbrynen, som om han började fatta misstankar mot den. Var det djävulen, så fick det vara djävulen, men han hade inte den högsta makten, Luther hade närapå
