Sida:Markens gröda 1923.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs

Axel bär henne hem och sätter henne på en stol. Vattnet strömmade av henne. — Var det dött? frågar han. — Det har du ju hört, svarar hon. — Var har du det? — Skall du gå och nosa på det? Fick du tag i någon mat, när jag var borta? — Men vad skulle du nere vid bäcken? — Vad jag skulle vid bäcken? Jag skulle gå efter enris.

— Enris? — Till laggkärlen. — Där finns inga enar, säger han. — Du skall bara gå och arbeta! säger hon hest och otåligt. Vad jag skulle göra vid bäcken? Jag skulle söka mig kvastris. Har du ätit, frågar jag? — Ätit? eftersäger han. Är du mycket klen? — Ånej. — Jag tror jag måste få hit doktorn åt dig. — Du skulle bara försöka! svarar hon, stiger upp och börjar söka fram torra kläder till ombyte. Har du inte annat att kasta bort pengar på!

Axel går tillbaka till sitt arbete. Han gör inte mycken nytta, men han knackar litet och hyvlar litet, så att hon skall höra honom. Till slut passar han in fönstret och tätar det med mossa.

På kvällen har inte Barbro någon vidare matlust, men hon går och småpysslar och är ute i ladugården och mjölkar och stiger bara litet försiktigare än eljes över trösklarna. Hon gick till sängs i ladan, som hon brukade, och de två gånger Axel såg till henne på natten, sov hon lugnt. Hon hade en god natt.

Morgonen därpå var hon nästan som vanligt, bara så hes, att hon var alldeles stum, och med en långstrumpa virad kring halsen. De kunde inte tala med varandra. Dagarna gingo, och händelsen blev gammal, andra ting trädde i förgrunden. Den nya stugan skulle egentligen stå och sätta sig och bli tät och dragfri, men det var det inte tid med. Den måste göras användbar strax och det nya fähuset inredas. När det var gjort och flyttningen över, togo de upp potatisen, och när den var uppe, skuro de säden. Livet gick sin vanliga gång.

Men av många små och stora ting förstod Axel, att förhållandet blivit lösare, Barbro kände sig inte mer hemma på Måneland än en annan piga skulle ha gjort, inte